Det har gått 70 år, men såren efter andra världskrigets fasor har inte läkt. Ännu krävs upprättelse från de som drabbats och deras efterlevande för de fasansfulla övergrepp som skedde.

Jakten på nazitidens bödlar pågår än - och nu pekar den kände nazistjägaren Efraim Zuroff ut en svensk man som tidigare SS-vakt i ett slavarbetarläger under Förintelsen och som medansvarig till mord på nära 1 500 judiska fångar.

Men mannen, som är född i Danmark men som efter kriget flyttade till Sverige, nekar till anklagelsen.

I en lång intervju med Expressen förnekar han inledningsvis till att överhuvud taget ha varit delaktig i andra världskriget men efter en stunds samtal öppnar han upp sig och berättar mer och mer.

Trots sin höga ålder talar han med stark och tydlig röst om många detaljer från sina upplevelser under andra världskriget, men en sak har han inget minne från: huruvida han arbetade som vakt och deltog i mördande av judar i lägret Bobruisk i dagens Vitryssland, under åren 1942 till 1943.

– Det var tyska soldater där som hade begått förbrytelserna. De var där på straffkommendering och skötte om det där lägret. Vi kom till Bobruisk i november och skulle utbildas till soldater men jag har inget minne av det där, säger han.

Har du utfört övergrepp på judiska lägerfångar?

– Nej, nej, nej, nej, och det är jag redan tillfrågad om 1948 då den danska polisen kom och hämtade mig i min bostad. Jag har hört talas om det där men jag har inte sett något om det, säger han och tillägger:

– Allt det där som hände från och med 1942, mycket av det har fallit i glömska, säger han.

Han berättar om sin uppväxt under relativt fattiga förhållanden på den danska landsbygden när kriget bröt ut. Genom en grannes bror blev han uppmuntrad att söka sig till Frikorps Danmark, ett dansk frivilligförband som upprättades 1941 för att slåss mot Sovjetunionen på Tysklands sida.

– Så vi anmälde oss till samariter för att hjälpa danska soldater som sårats vid fronten. Vi fick veta att det var tillåtet från den danska regeringen att gå med. Andra länder i Europa hade också frivilliga som kämpade för Tyskland.

"Efter en vecka var vi åtta man kvar"

Men väl inskriven i frivilligförbandet hände något annat. De skickades snabbt till Tyskland för utbildning till soldater, berättar han.

– Jag blev aldrig samarit. Jag bråkade med dem och sa att jag inte tänkte springa med någon bössa på axeln utan bara hjälpa de som sårats. De sa att "det har vi inte någon aning om". Vi fick utbildning och uniform, och sen var jag där, vid fronten, säger han.

Frikorps Danmark blev nu en del av Waffen-SS. I maj 1942 transporterades Frikorps Danmark till östfronten och anslöts till 3:e SS-Panzer Division Totenkopf (Dödskalle), som vid sidan av Division Wiking och Division Nordland hade många skandinaver.

Han berättar om strider han varit med om mot de ryska trupperna, om hur hans brigad decimerades vid fronten.

– De jag hade i min grupp, de försvann en efter en. Vi var 40 till en början. Efter en vecka var vi åtta man kvar, säger han, och berättar om striderna.

– På dagarna var vi i bunkrarna. På kvällarna när det blev mörkt, klockan åtta, nio, kom vi ut och låg i ställning med maskingevär och granatkastare. Framför oss var det en skog och där hade ryssarna sina prickskyttar med kikarsikten och de hittade våra platser, säger han och berättar om en incident han minns med fruktan.

– En underofficer skulle upp och kika om ryssarna var på väg mot oss, och han fick direkt en kula i pannan. Jag hade varnat honom. Han föll ned vid mina fötter. Jag var inte så dum att jag tittade upp när jag visste att det var fri sikt. Man måste använda insidan av huvudet också. Men det gjorde inte han. Det var synd, för han var en trevlig kille, berättar mannen.

Mot slutet av kriget säger han att han deltog i slaget om Berlin. Av de allierade var det ryssarna kom fram först och fruktansvärda man-mot-man-strider pågick från hus till hus.

– Jag var med i Berlin de sista dagarna, och där fick man ju bara hålla sig lite grann i skuggan. Men jag överlevde det med. Det är jag mer förvånad över. Det var många danska liv som gick åt där, säger han.

Han greps av ryssarna och internerades i ett fångläger vid gränsen mot Polen. Men där blev han inte kvar länge. Ryssarna ville dra nytta av sina krigsfångar och de som var hantverkskunniga fördes till Ryssland där de fick hjälpa till att bygga upp förstörda hus.

– Jag anmälde mig som snickare, berättar han.

Dömdes till fängelse

Efter en tid krävde den danska regeringen tillbaka sina landsmän. De fördes till den amerikanska zonen av Tyskland i godsvagnar, och senare hem till Danmark.

Men nu uppstod något kontroversiellt. Trots att de deltagit i kriget på Tysklands sida med den danska regeringens godkännande, kom de att ställas inför rätta efter hemkomsten - och kallades för "förrädare".

– Jag fick två års fängelse, men släpptes efter 18 månader för gott uppförande, säger han.

En tid senare flyttade han till Sverige med sin hustru. Paret slog sig ner i en ort i Mellansverige, där han fick jobb. Han har levt med sin hemlighet sedan dess.

Hans hustru har bränt de fåtal fotografier han hade från den tiden. Nu är hon död sedan åtta år. Av hans barn är det bara den äldsta som känner till vad han varit med om, inte de yngre, säger han.

Svensk medborgare blev han för över 50 år sedan.

Nyligen fått besök av polisen

Sedan Simon Wiesenthal-centret hittade honom har han fått besök av både svensk och dansk polis. Det skedde för bara några veckor sedan. Han säger sig inte vara speciellt orolig för att han ska ställas till svars för det han anklagas för.

– Jag tycker att det är något sent att komma med detta nu. Jag har redan tagit mitt straff i Danmark för det jag gjorde och de är nöjda med det, och även Sverige eftersom man gav mig svenskt medborgarskap när jag skaffade arbete här, säger han.

Då är han mer rädd för att hans tidigare liv ska bli känt där han bor, bland hans vänner och grannar.

– Jag har alltid stått på bra fot med de som bor här. Jag vet inte hur de skulle reagera om de nu, efter 50 år, fick reda på det här. Jag vill helst undvika att det kommer ut något. Det är ju så här, de svenskar som känner mig kanske skulle börja kalla mig för nazisvin, säger han.

Han lever ett aktivt liv som pensionär, och har flera engagemang i veckan.

– Ja, det har alltid varit full aktivitet. Jag har nyss varit på hälsoundersökning, och allt är på tipptopp. Jag går en halvtimme varje dag bara för att hålla i gång. Jag har ju ingen hemtjänst. Jag gör allt själv, och har en stor lägenhet som jag sköter själv. Jag är lite pedant och vill inte ha skit omkring mig. Jag vill att det ska vara rent, säger han.

Skäms du för ditt förflutna?

– Både och. På ett sätt var det ju en upplevelse, men en fruktansvärd sådan. Men det hade jag aldrig räknat med. Man tänker inte så långt när man bara är 18 år.

Skulle du vilja ha det ogjort?

– Ja, det skulle jag nog vilja ha. Men det är så här det är.

Tynger det dig i dag?

– Efter 70 år går man inte och funderar på sånt här. Man försöker att glömma skiten, som man säger.